Detta är del 1 i en artikelserie om i-landsproblem i ett u-land. Ett u-land som jag faktiskt tycker om.

Så sitter vi där på restaurangen. Jag har nyss ätit en halvt oätlig kycklingwrap där kycklingen hade en smak av iskub blandat med lever och Jocke hade tvingat i sig en halva pizza med gröna ägg på. Vi ska beställa cappuccino. Servitrisen kommer fram till oss och frågar vad vi vill ha. Vi säger två cappuccino. “Två cappuccino” upprepar hon och går iväg.

Sedan sitter vi där. Väntar. Väntar. Då ser vi henne igen. Hon går med något tomt i blicken, drömmer kanske om pastizzi och festas i Hamrun, om farmhouses på Gozo och hennes pojkväns nya tatuering (tribal) eller bil (med obligatorisk vinge förstås). Hon kommer inte ihåg något av det vi sagt. Hon kommer kanske inte ens ihåg sitt eget namn.

Vi kallar henne igen och hon pratar som vi just satt oss är.  Hon tar en rosa lapp, skriver 2 cappuccino på den och kastar den i ansiktet på oss. Hon går iväg.

En kvart senare får vi 2 cappuccino. Vi klagar till varandra om vilken jävla service de har här på ön. Vi klagar inte där, för ibland är vi väldigt svenska.  Jag skriver istället ett blogginlägg om det.

Tags: i-landsproblem, service blinded