Malteser kan inte köra bil och trafiken här är livsfarlig. Det finns inga regler och när någon krockar så är det den som är minst full som får skulden. Ett stort plus är att det finns mycket komiskt att skriva om…

Nära-döden-upplevelse 3784

Jaha, så då var man nära döden igen. Eller ja, det kanske är att ta i. Jag var nära att något på mig skulle göra jävligt ont i alla fall. På en av de strimtunna bakgatorna där det fortfarande (uppenbarligen) får plats gott om bilar så var en tant nära att backa över min fot. Hon tittade helt enkelt inte i backspegeln. Visst man ska försöka blicka framåt och så…men speglarna finns ju där av andra anledningar än att ha något att vingklippa konkurrerande bilar med. Upplevelsen var dock inte så traumatiserande. Man har varit med om det förut. Här kör man nämligen som man går. Lite hur som helst.

Trafikregler är överflödiga. Linjer är mer dekoration än för att dirigera trafik. Skyltar är mer eller mindre osynliga. Hastighetsgränserna är väldigt relativa. Du kör så fort du känner för. Parkerar gör du enligt vad som är mest bekvämt för dig. Känner du för att parkera framför en dörr, i en korsning, (ja varför inte i en rondell?) så gör du det. It is a free country, goddammit!

Trots att man har ett svenskt körkort så är man lite sugen på att prova de maltesiska bilskolorna. Bara för ett gott skratt. Eller för en spännande inblick i den maltesiska bilistens hjärna. En maltesisk biltur i kondenserad form: kör, tuta, kör, motorstopp, kör, tuta, tuta, svordom, tuta, kör, kör, backa, svordom, motorstopp, tuta, tuta, kör, motorstopp, kör, slirande däck, bom, bang, krock, många svordomar, polis, alkoholtest, kör.

Det var nämligen här på Malta man uppfann motorstoppet. Och fickparkeringen. Det sistnämnda har man inte riktigt lärt sig än..men man jobbar på det. Man kan faktiskt se på bilarna hur hårt de jobbar. Skavanker, skador, saknade delar, bilvrak, etc. Allt för att lära sig köra ordentligt. Heder åt dem för det!

Charmen i en gul buss

Malteserna är stolta över sina gula Leylandbussar. Och visst är de ganska charmiga. I typ en vecka. Tillräckligt för att den genomsnittlige turisten inte ska hinna tröttna.

Bor man här är det en annan femma. Ingen AC på sommarn. Obekväma att sitta i. Noll stötdämpning. Plus att de spyr ut svarta avgasmoln som borde få de tre (eller så) miljökämparna på ön att skrika högt.

Men nu kostar de bara 20 cent (ca fem spänn) att åka med. Och med tanke på priset kanske man inte kan gnälla.

Något jag dock önskar mig är en tidtabell. Visst, det finns säkert någonstans (snälla, skriv i kommentatorsfältet och berätta var, och våga inte skriva Floriana!) men det vore väl en god idé att klistra upp den i busskuren? Så man slipper stå där som ett fån och undra var den där sifferkombinationen går och när den går dit.

Bilar som ilar

På Malta finns det så mycket bilar att fotgängarna nästan inte får plats. Bilar, bilar, bilar. Bilar överallt. Jag kan inte förstå denna fascination. För det är inte bara lathet. Man polerar och ser efter bilarna som om de vore små barn. Även halvdassiga modeller från 87 typ.

På de smalaste av gator finns de, bilarna. De står parkerade kors och tvärs, överallt. Snart får man väl försöka ställa dem ovanpå varandra.

Varning: se upp för att lyssna på musik när du är ute och går! Mp3-spelare är livsfarliga för de kanske stänger ute motorljudet och helt plötsligt kommer det en bil i ilfart och något ofördelaktigt kan inträffa. De verkar inte särskilt noga med marginaler här heller. En fot här eller där liksom, man får skylla sig själv som går.

Tänk hur mycket trevligare ön skulle vara utan alla dessa fyrhjulingar. Varför kan inte folk cykla, gå eller förlita sig på de gula bussarna? De är ju trots allt inga avstånd att tala om här.

Och vad är det med dessa dekaler med “fräcka” slogans som står klistrade över vindrutan? Mängder av töntiga budskap på dålig engelska. Varför?

Jag har dock en favorit som jag såg i närheten av kontoret. Det stod kort och gott: “Hate you all”. Han ska jag se upp för på mina promenader…

Taxidöden

Malta är litet. Och det finns gott om taxibilar. Tyvärr verkar det som om ingen av taxichaffisarna vet var något ligger.

Jag har otaligt många gånger försökt ge vägbeskrivningar till en snubbe som suckar och stönar och säkert tänker: “Vilken idiot!” Och “Varför kör jag inte buss istället?”. Säger jag ett gatunamn så har han aldrig hört talas om det.

Har man jobbat som taxichaffis ett tag så tycker jag att man bör känna till varenda vrå av den här ön, men så är det uppenbarligen inte. De har inte ens koll på turistmeckat St Julians.

Det är inte helt lätt att ge en bra vägbeskrivning heller. “Du svänger höger vid pastizzerian, nej den andra, nej den bakom mäklarfirman, nej den andra mäklarfirman, den vid frisören, nej den andra frisören.” Så man kanske kan förstå att det blir förvirrande.

Nu känner jag dock en kille med GPS i sin taxi. Han är dessutom trevlig. Tyvärr vågar jag inte ge ut hans nummer för då får man väl aldrig tag i honom.